lördag 18 februari 2017

Köpt magnesium

Nu har jag varit och hämtat ut min medicin samt passat på att köpa magnesium, för jag är så fruktansvärt trött så det är inte sant och magnesium i hög dos brukar hjälpa mig. Jag vill sova mest hela tiden.

Min man verkar må bättre sedan ett par dagar tillbaka : han har återupptagit sitt snickrande i sin ateljé, varit på promenad med barnen samt spelat badminton med grabben. Jag borde ha följt med på promenaden, men jag låg och sov då. I natt lyckades jag till och med sova i vår säng, det är inte ofta det händer !

Annars inget särskilt. Jag tillbringade morgonen i telefon för att planera min vecka i norr, så nu har jag knappt tid att andas den veckan. Varje liten stund är uppbokad. Jag hoppas att min gamla socialsekreterare sms:ar mig snart med förslag på en stund också, för jag vill och behöver träffa henne. Hon är så fin ! En riktig pärla. Tyvärr så har hon bytt jobb, men hon sa att vi kunde träffas ändå, tack och lov. Återstår att hitta en gemensam tid som passar.

Jag har börjat printa ut saker till min handledare också. Stoppat i papper i en stor pärm som jag ska ha med mig. Det hjälper mig att struktuera mitt jobb och att komma framåt. Jag ska verkligen försöka forska under de få dagarna kvar tills jag åker, för det känns som att jag inte gjort ett jota på år och dar. Riktigt så illa är det kanske inte, men nästan.

Återstår att hoppas att jag får tillbaka lite energi med all magnesium. Det kanske tar några dagar innan det märks, men bättre sent än aldrig.

torsdag 16 februari 2017

Ansökt om jobb på universitetet

Nu har jag ansökt om jobb på universitetet, det som ligger närmast mig. Lite ångest på grund av det, mest för att det känns som att jag inte förtjänar det jobbet. Allt handlar hela tiden om att gömma att jag inte kan allt jag borde kunna, inte vet det jag borde veta, inte minns det jag borde minnas. Det kommer liksom på sin spets i och med en sådan ansökan. Om jag får komma på intervju. Då gäller det ju att veta allt det där jag borde veta och verkligen minnas det. Och ännu mer om jag faktiskt får jobbet.

Samtidigt ångest för att någon ska komma på mig med att inte kunna allt jag borde kunna vid det här laget. Om någon märker att jag inte är så bra som jag borde vara. Eller att jag dissocierar. Det är jobbigt.

Jag borde verkligen sätta igång med min forskning nu. Eller kanske inte just nu i skrivande stund, för klockan närmar sig midnatt, men i morgon och alla dagarna framöver. Borde, måste, ska.

Men nu så ska jag äta en semla. Faktiskt. Jag har gjort ännu en sats och de är nästan klara nu. Fattas bara mandelmassa och vispgrädde.

onsdag 15 februari 2017

Sov till tolv

Jag sov till tolv i morse. På lite mer än en halv seresta, typ tre fjärdedelars. Det är på gott och ont. Jag känner mig fortfarande lite sömnig och önskar att jag inte tillbringat hela morgonen till att sova, men samtidigt så kanske jag piggnar till under dagen.

Jag lyssnar på Adele för att vakna. Rolling in the deep och Set fire to the rain. Så skön musik. Barnen kommer strax hem för dagen för det är onsdag och de slutar vid lunch då. Vet inte alls vad vi ska äta eller om det är jag som förväntas laga mat eller min man.

Måste komma igång med forskningen idag. Jag träffar min handledare om två veckor och har fortfarande inte gjort ett skit. Måste kolla kontona också, det är säkert katastrof som vanligt eftersom min man inte (ännu ?) fått a-kassa. Frågan är om han överhuvudtaget kommer få det. Det är jobbigt med all denna osäkerhet. Jag längtar till i mars, till våren och tills han förhoppningsvis får jobb igen. Och så längtar jag till hösten då vi blir skuldfria igen. I alla fall så kommer två stora lån vara avklarade. Varav ett csn-lån. Det ska bli så skönt !

Nä, om jag skulle sätta igång med lite lunch kanske.

tisdag 14 februari 2017

Dålig sömn, bra psykolog

Sömnen var verkligen dålig i natt, trots att jag tagit en halv seresta. Troligtvis så räcker det inte. En hel seresta är för mycket och gör mig alldeles borta i huvudet långt in dagen efter, men en halv som min nya psykiatiker rådde mig att ta räcker inte... 

Jag önskar jag hade en bra sömnmedicin. En som jag sover på men inte blir helt knocked out av dagen efter. Jag ska ta upp det med min gamla psykiatiker när jag träffar henne om ett par veckor. Jag fick ett medicintips under min vecka på stafettkontot på instagram, jag ska leta upp det för jag skrev såklart inte upp det när jag läste det.

Appråpå instagram så ska jag försöka bli lite mer aktiv därigen. Och så har jag skapat en ny facebook som jag tänkte använda som överlevar- och dissociationskonto. För den som vill lägga till mig så heter jag "Michas Blogg" där.

Jag träffade min psykolog idag igen. Vi pratade mycket om min och min tös relation, om hur den förändrades när vår lilleman dog. Om hur fusionella vi blev och hur mycket fysisk närhet vi gav varandra. Om hur mycket jag bar på henne i bärsjal och om hur viktig amningen blev - jag ammade henne nästan tre år.

Vi tittade på mina teckningar också. Hon blev glad över att jag gjort en teckning efter vårt sista möte och att jag skrivit hennes namn under teckningen, för att komma ihåg att det var efter att jag träffat henne. Hon sa att hon tycker jag absolut ska fortsätta teckna, att det är ett bra uttrycksmedel och att det passar mig. Hon tyckte mycket om teckningen på en del av en kvinnokropp med en dörr ovanför könet intill mina delar inuti.

Vi pratade också litegrann om min dödsångest. Den som drabbar mig när jag kör bil. Att den kommer sig troligtvis utav att jag satt och körde bil när jag fick veta att vår son troligtvis inte längre levde. När min man gjorde mun mot mun och bröstmassage på honom samtidigt som han hade mig i luren.

Annars inget nytt. Jag har forskat litegrann och pysslat om min forskarblogg (stängd för allmänheten). Skickat lite professionnella mail och sånt. Samt tänkt igenom lite mer kring min vecka på universitetet i norr.

fredag 10 februari 2017

Början på en bra dag

Jag vaknade visserligen klockan fyra av att tösen kom och ville dela på soffan med mig. Jag la mig bredvid henne tills hon somnade, men sedan så gick jag upp. Ingen idé att ligga och trycka båda två på soffan där jag hade halva kroppen i luften. Jag spelade lite Fallout och sedan så började jag städa, diska och tvätta tvätt. Väckte barnen vid sju så de skulle få lite tid på sig att äta frukost och klä på sig innan skolbussen skulle gå.

Det är ändå en bra dag. För att jag har absolut ingenting inbokat på hela dagen och för att jag inte har någon ångest just nu. Inte ens ångest inför svaret på min mans uppkörning. Vi hoppas och tror att han klarade det. Förhoppningsvis så får vi svaret redan ikväll, annars i morgon kväll.

Idag så ska jag föröka forska. Allra helst som jag träffar min handledare om tre veckor och behöver ha kött på benen då. Jag får lite ångest vid tanken på att jag praktiskt taget inte gjort något på ett par månader. Jag har mest vilat och träffat läkare och psykolog.

Kanske att jag ringer Isa också. Jag orkade inte ringa här om dagen, mådde för dåligt för det. Men idag så kanske.

onsdag 8 februari 2017

Ångest. Bakar semlor och lyssnar på Sophie Zelmani

Situationen på kontot är typ nästan-katastrof och ingen a-kassa har dykt upp än. Jag vågar inte tro på att den kommer göra det heller. Och vågar inte pusha på min karl så han gör något åt saken eftersom han kör upp i morgon och inte behöver mer stress just nu. Så jag tog en seresta och en dusch, biter ihop och bakar semlor. Samt lyssnar på Sophie Zelmani. Ska snart köra in bullarna i ugnen, hoppas att de blir goda, hoppas att det dämpar ångesten något att äta.

Vi har varit ute och övningskört idag igen. Det gick rätt så bra, förutom en grej i morse då jag trodde att vi skulle frontalkrocka med en annan bil så jag skrek högt. Stressen sitter i sedan dess. Jag mådde i och för sig inte så bra innan heller. Jag har sovit väldigt dåligt inatt och är hemskt trött. Tror jag tar en seresta till innan läggdags så jag får sova inatt.

Jag vill och behöver komma igång med forskningen igen, det säger jag mig själv varje dag, men jag får ändå inget gjort. Just nu är det i och för sig speciellt eftersom jag övningskör med min man varje dag och det sliter mycket på mig. Bara att hoppas att han klarar körkortet i morgon så han kan bli mer självständig och jag kan få mer tid för mig själv.

Förhoppningsvis så börjar han jobba på måndag igen. Men även där måste jag pusha på honom hela tiden. Och om han inte klarar körkortet i morgon så blir det jag som får sitta och köra två och en halv timme om dagen igen... och det vet jag att jag inte kommer orka särskilt länge.

Samtidigt som jag längtar efter att åka norrut, till universitetet och mina vänner där, så har jag ångest för att lämna min man och min son hemma. Och ångest för att ta bilen själv med tösen och sitta och köra tio timmar. Dödsångest. Allra helst som jag inte kommer kunna spela hög musik när jag åker med tösen, så jag kan inte döva ångesten på det sättet.

Lustigt egentligen. Att ha dödsångest när jag inte har så mycket till övers för livet. Ångest för att jag själv ska dö, ångest för att min man ska dö, ångest för att mina barn ska dö.

Vi pratade lite om K igår, jag och psykologen. Om den kärlek jag kände för henne, om hennes destruktivitet och missbruk, om hur allt fint trasades sönder. Det sitter i.

Hon hade tänkt att vi skulle prata om övergreppen igår, men så hade jag med mig min livslinje och det blev inte så mycket sagt om dem. Jag nämnde dem bara. Satte tidsperspektiv på de olika övergreppen och olika förövarna. Misstänker att vi kommer prata mer om dem snart. Kanske inte nästa gång, då jag ska ha med mig mina teckningar, men gången därpå. Kanske.

tisdag 7 februari 2017

Känner för att fira

Jag har fjärilar i magen. Förälskelsefjärilar. Trots att jag bara träffat min psykolog och haft 45 minuters terapi. Jag är inte förälskad i henne som person, inte vad jag vet i alla fall, och jag tror inte det, men det är något särskilt med henne. Något som får mig att må bra och att vilja må bättre. Att liksom höja ribban och hoppa ännu högre.

Fjärilarna kom redan vid lunch. Då satte jag igång och började duscha, tvätta håret och tänderna för att göra mig fin för terapin. Jag tycker om det. Tycker om känslan av att vilja göra mig själv fin. Det betyder så mycket.

Sedan var det bara att vänta. Jag la ned mitt teckningsblock och min livslinje i väskan och väntade lite till. Och när jag väl åkte så hade jag på hög musik i bilen så jag skulle slippa dödsbilder i huvudet. Det fungerade bra, som vanligt med hög musik.

Väl där så inledde hon samtalet genom att fråga hur jag mådde. Som sist. Det var skönt. Att det liksom blir som en ritual. Jag berättade att jag mådde rätt så bra och att det ligger flera "kanske" i luften. Positiva saker som kan komma att förändra vårt liv en del.

Och sedan så plockade jag fram livslinjen jag gjort under min stafettvecka på instagram och faktiskt, faktiskt så lyckades jag nämna praktiskt taget allt som jag skrivit upp. I alla fall det mesta. Jag kunde nämna övergreppen och familjehemmen och alla läkare och min fobi för att bli övergiven. Orden bara forsade ur mig, sådär så jag kände att jag behövde dricka för att jag blev nästan hes av att prata non stopp.

När jag kände att tiden var slut (och tiden gick alldeles för fort!) så tog jag fram mina teckningar och sa att jag ville bara visa ett par. Jag visade henne tre "självporträtt" på mig som väldigt splittrad, som mindre splittrad och med bara Liten och Storasyster inuti. Hon sa att hon såg flera intressanta saker som hon ville prata om och bad mig ta med mig teckningarna nästa gång igen.

Det kändes så fint. Så snällt, så mjukt. Jag kände mig så fin när jag gick därifrån. Som att jag är en värdefull och fin person, sådant som jag aldrig känner annars.

Jag kände för att fira när jag åkte därifrån, fortfarande med hög musik i bilen så jag skulle slippa ångest och dödsbilder. Jag stannade på vägen hem och köpte choklad och raclette-ost och annat gott. Och jag känner fortfarande för att fira. Fjärilarna har inte försvunnit, det känns som en förälskelse även om det inte är det, och det var så länge sedan som jag kände såhär, det känns så fint.

Nu vill jag bara teckna mera. Rita och äta choklad och fira. Och så hoppas jag på en bra och fin (arbets)vecka till nästa gång. Att det ska hjälpa mig att komma igång med forskningen igen.

I morgon ska jag prata med Isa också. En vän som jag tycker väldigt mycket om, men som bor alldeles för långt borta. Vi är jämngamla, på ett ungefär, och vi forskar inom samma ämne. Hon har också förmågan att få mig att känna mig fin och att vilja forska. Det ska bli fint att prata med henne, jag har inte orkat det på ungefär en månads tid för jag har mått för dåligt, men nu så. Nu känns det bra.

måndag 6 februari 2017

Fruktansvärt trött

Jag är fruktansvärt trött efter en praktiskt taget sömnlös natt. Sov hela förmiddagen istället. Ända tills grabbens taxichaufför ringde och sa att grabben var sjuk och att han skulle ta honom hem i stället för tillbaka till skolan efter terapin.

Var ute och övningskörde med min man under eftermiddagen. I övrigt har jag inte gjort något alls. Jag har precis duschat och tagit en seresta för att varva ned och bli av med en del ångest. I morgon är det terapi. Det ska bli skönt. Jag längtar.

söndag 5 februari 2017

Nu har jag loggat ut

Nu har jag skrivit ett avslutande inlägg och loggat ut från stafettkontot, men jag är fortfarande rätt så uppe i varv. Uppdaterar instagram, facebook och mailboxarna stup i ett. Jag ska försöka släppa lite av de sociala medierna åtminstone en stund - att pausa någon eller några dagar klarar jag inte av. Men en stund i alla fall. Tills jag gått ned i varv.

Jag längtar tills på tisdag. Både för att det borde ha kommit in lite pengar på kontot då och för att jag ska träffa min nya psykolog på eftermiddagen. Jag vill träffa henne, jag behöver träffa henne. Det har redan blivit ett behov efter bara tre gånger. Det känns så skönt att äntligen ha en terapeut igen, en som jag får och kan träffa ofta, inte bara någon gång i månaden eller ännu mer sällan. Jag behöver få bolla tankar och känslor med någon snäll, trygg och klok person. Vilket hon verkar vara. Hon sätter fingret på det som gör ont och trycker lite lagom. Och så ger hon förslag på hur jag kan göra så det blir bättre för mig.

Sist så började det med att hon frågade mig om min första graviditet, för hon hade uppmärksammat att det var något speciellt med den. Mycket riktigt. Min första graviditet var helt och hållet en olyckshändelse och slutade i ett utomkvedshavandeskap. Mitt första i mängden. Och från den utgångspunkten kom vi att prata om min identitet och mina delar. Då vågade hon fråga om jag saknar dem. Delarna inuti. Om jag saknar dem ? Jag saknar dem så det gör ont. Jag vill att de ska komma tillbaka, jag vill att de hjälper mig med vardagen, med forskningen, med sömnen, med livet helt enkelt. Jag vill kommunicera med dem igen. Vill ta dem till mig, omfamna dem, ge dem trygghet. Men nu är det bara jag kvar.

lördag 4 februari 2017

Så mycket som inte kommer ut

Jag har tänkt att skriva massor om mitt dissocierande på stafettkontot, men det är så mycket som inte kommer ut. Dessutom så känns det svårt att hitta bilder till det jag vill uttrycka. Det känns dock bra med alla fina kommentarer jag fått på det jag faktiskt skrivit. Att vara hörd betyder så mycket. 

En dag kvar på min vecka... jag får se vad jag hinner och orkar publicera tills det är över (för den här gången).

Jag läste Linnéas senaste inlägg på 1177-bloggen. Om att vara en stor del (del 1 och del 2). Det betydde så mycket för mig att läsa de inläggen, för det är precis så det känns för mig. Att vara en enda stor vuxen del som måste ta hand om allt. Jag kan praktiskt taget citera hela texten, om att vara den ytligt normala, om tomheten inuti, om det ohanterliga ansvaret... Jag ska försöka fördjupa detta under dagarna framöver. Sätta ord på hur det är för mig. Men att läsa den texten var som en aha-upplevelse för mig.

Men just nu så tänkte jag sätta igång med forskningen igen. Försöka ta tag i det ordentligt, hitta bra citat till min artikel och sånt.